Saker jag lärt mig på min resa från programmerare till lärare

Hej mitt namn är Ola Karlsson och jag är en programmerare som försöker vara gymnasielärare.

För er som inte stött på mig förut, mitt namn är som sagt Ola Karlsson och jag har precis passerat 40 årsstrecket häromdagen. Jag bor med min underbara familj bestående av min fru Claire och mina barn Mia, 11år och Alex, 8 år i en villa i Sveriges visualiserings-metropol Norrköping.

Jag har gått en ganska kringelkrokig väg genom livet men jag har alltid haft en passion för att lära ut saker, först var det dykning, där jag kunde hjälpa människor som aldrig dykt eller kanske ens snorklat, uppleva den underbara känslan av att röra sig viktlöst under vattnet med alla häftiga äventyr det kan skapa. Sedan var det att lära ut de senaste roliga programmeringsteknikerna jag snappat upp, på lunchsessioner, kvällar eller genom konferenspresentationer.

Kort sagt jag gillar verkligen att dela med mig av mina kunskaper!

Därför, efter att ha jobbat som programmerare och mjukvaruutvecklare i över 10 år, bestämde jag mig häromåret för att prova på att lära ut det jag så länge praktiserat, på heltid.

Detta är del av min historia om vad jag lärt mig på min resa från programmerare till gymnasielärare.

Jag funderade länge på var jag skulle börja min berättelse och med risken att det aldrig blir några fler delar än första delen, bestämde jag mig för att börja med vad jag tycker kanske är det viktigaste jag lärt mig än så länge på min resa från programmerare till gymnasielärare.

Förståelse, empati och ödmjukhet

Jag har ju redan avslöjat min ålder och varandes min ålder, så är jag gammal nog att ha gjort militärtjänst innan det togs bort. Jag tjänstgjorde som hundförare i ett ganska litet specialiserat förband med devisen "Ödmjukhet inför uppgiften, oeftergivlighet i dess lösande".

Idag när jag ser tillbaka på mitt tonåriga själv, inser jag att trots att jag måste ha använt de orden hundratals gånger under mitt år av tjänstgöring, hade jag ingen aning om vad ödmjukhet faktiskt betydde eller innebar och jag tror inte egentligen att någon av mina kamrater där gjorde det heller.

Nu när jag istället är någonstans i min medelålder och efter att ha gått en väg genom livet, där jag har bott och jobbat i, i alla fall 5 olika länder (lite beroende på hur man räknar) med en rad olika sysselsättningar, tycker ändå nu att jag har på något sätt blivit en ganska empatisk och förstående person.

Jag ska inte tråka ut er med alltför många berättelser från de vägar som jag tagit för att komma hit, där jag är idag men jag lärde mig ganska tidigt att världen är inte svart eller vit, utan där är en massa nyanser av grått.

Det som en person tycker är fel och helt oacceptabelt är helt normalt för en annan och vem är jag att dömma dem.

Om denna empati och förståelse kom från min tid på kryssningsskeppet, där mina skeppskamrater kom från alla möjliga av jordens hörn. Där många jobbade så mycket att de nästa aldrig träffade sina fruar och barn och när de väl gjorde det, ville de oftast bara tillbaka ut på sjön, för som de sa "de kände sig instängda" när de var på land. Eller kom den från mina år som dykinstruktör, när barflickorna på det lokala stamstället i Phuket efter några veckor förstått, att nej jag ville inte betala för att de skulle följa med mig hem för kvällen, men jo jag gladeligen pratade med dem som faktiska personer, utan att döma dem för hur de levde sina liv. Eller kommer det från att min fru jobbar med integrering och jämställdhet, vilket leder till att vi ofta har intressanta, stimulerande och ibland utmanande diskussioner om dessa saker, hemma vid köksbordet.

Jag vet inte...

I det här läget skulle jag inte förebrå er om ni kanske tänker, ja, ja, men var har allt detta med programmering och lärarrollen att göra? Kom till poängen! Jag lovar, vi kommer dit. Jag ville bara att ni ska få en bild av mig och min bakgrund och kanske förstå lite varför insikten jag strax kommer till, kom som något av en chock för mig.

Under det senaste ett och ett halvt åren, då jag jobbat som "IT lärare", som det lite diffust heter, på ett lokalt gymnasium har jag insett något, nämligen att för all min tidigare erfarenhet och förståelse, jag tycker jag har, saknade jag i stort sett all förståelse, empati och ödmjukhet när det kom till skola och lärande!

Jag hade det relativt lätt i skolan och den största anledningen till att jag inte fick högre betyg än jag gjorde i gymnasiet, var att jag kanske inte försökte så hårt och kanske för att jag spenderade lite för mycket tid med mina kompisar på det lokala favoritkaféet.

Efter gymnasiet hade jag sedan ett längre uppehåll från skolvärlden för att utforska en del av de tidigare nämnda kringelkrokiga vägarna, vilket innebar att när jag väl fortsatte plugga, var jag äldre och kanske lite klokare men framförallt mycket mer motiverad och visste vad jag ville. På universitet kommer jag ihåg att där var speciellt en kurs, "Computer Fundamentals" som handlade om hur datorers funktionalitet i sin mest fundamentala form är uppbyggt på ettor, nollor med grindar och grejer. Jag tyckte den kursen var jättesvår och jobbig men jag hade bestämt mig för att jag skulle komma ut från min utbildning med bra betyg, så trots att jag var aldrig den som direkt räckte upp handen med ett snabbt svar, så fick jag genom ändlöst plugg ändå högsta betyg.

Efter min examen fick jag sedan direkt jobb på universitetets IT avdelning och som labbassistent, vilket innebar att jag dagarna långa umgicks med professorerna och doktoranderna på universitetets Data fakultet.

Så med dessa erfarenheter från skolvärlden och akademia i åtanke, kanske man kan ursäkta att jag alltid varit av åsikten, att lyckas man inte i skolan, så är det helt enkelt för att man inte försöker tillräckligt mycket...

Efter att nu ha jobbat som gymnasielärare i ett och ett halvt år, kan jag bara säga, oj så fel jag hade... Och jag borde vetat bättre..

En av de första händelserna som fick det att gå upp ett ljus för mig, var under mitt första år som lärare, jag jobbade med ett yrkesinriktat program där många av eleverna var skoltrötta och omotiverade, (vilket bara stärkte mina tidigare åsikter). I en av mina kurser, hade jag en eleven som var borta mycket, lämnade inte in i tid, okoncentrerad på lektionerna. Vad jag än sade eller gjorde som lärare verkade det inte göra någon skillnad och om jag ska vara ärlig, hade jag nog i stort sett gett upp, jag kunde inte nå denna elev. Någon vecka efter att jag kommit till denna slutsats, kom eleven till mig med ett papper, det var en ledighetsansökan för att kunna inställa sig i rätten. I samtal med elevens mentor fick jag veta att eleven i fråga hade genom sin umgängeskrets hamnat i all sorts problem med polisen och skulle snart inför rätten.

Det var då det för första gången gick upp för mig, att för den eleven var nog inlämningsuppgiften som var försenad i min kurs, inte direkt i toppen av prioriteringslistan...

När jag väl kommit till denna insikt och ju längre jag var på skolan, såg jag mer och mer av liknande situationer. Där var en annan elev med liknande problem, ofta sen, lämnade inte in arbeten i tid, okoncentrerad men när man grävde lite visade det sig att eleven jobbade långa timmar i familjens verksamhet och skolarbetet fick hinnas med mellan "de riktiga arbetsskiften".

Och det är ändå ett par av de "enklare" och mer lättförstådda fallen, jag har suttit i möten angående elever som mår så psykiskt dåligt eller som har så dåliga hemförhållanden att det är fantastiskt att de ens är i skolan och där vi som lärare helt enkelt får inse att allt vi kan göra i de situationerna är att försöka finnas där för eleverna och skapa en trygg miljö och jobba med skolans elevhälsoteam för att eleven ska må så bra möjligt.

Och med allt detta sagt, så har jag inte ens gått in på de olika funktionshinder eller diagnoser, många elever har, en del som syns, andra inte, en del som de vet om det själva, andra inte. Faktumet är att vi är inte alla skapta lika och alla har olika förutsättningar.

För dessa ungdomar, handlar det inte om att försöka mer eller att jobba hårdare. Utan som en kollega till mig sade en gång när vi diskuterade dessa saker, "ibland är det fantastiskt att de faktiskt presterar något över huvud taget".

Jag hade fel...

Det var det, för denna del av historien, jag hoppas ni fått ut något av denna berättelse. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja dela med mig av mina erfarenheter från att ha gått in i gymnasieskolans värld som något av en utböling och mina tankar runt läraryrket, skola och lärande.

Allt gott!

/Ola